Psykologi hjälpa andra

En viktig föregångare till fältet positiv psykologi är Aaron Antonovsky. Istället för att titta på sjukdomsfaktorer valde han att studera hälsofaktorer. Han undrade varför vissa personer klarade sig igenom svåra perioder medan andra inte gjorde det eller gjorde det med sjukdom som utfall. Viss forskning menar att givandets psykologi bottnar i dopaminkickar. När vi ger pengar för att hjälpa andra aktiveras hjärnans belöningscentra, dopamin frigörs och en varm lyckokänsla sprider sig i kroppen. – Men det sker inte hos alla som ger, för vissa är det som sagt mer problematiskt att ge. 10 anledningar till att studera psykologi. Oavsett om vi befinner oss i det där ögonblicket i våra liv då vi måste välja vad vi skulle vilja arbeta med, eller om man anser att det är dags för en förändring och att lära sig något nytt så kommer psykologin alltid att vara ett bra alternativ. Psykologi är ett brett fält som omfattar studier av mänsklig tanke, beteende, utveckling, personlighet, känslor, motivation och mer. Att få en rikare och djupare förståelse för psykologin kan hjälpa människor att få insikter i sina egna handlingar och bättre förståelse för andra. Att hjälpa andra är en av de mest givande förnimmelserna som finns. Att sätta ett leende på någons ansikte är ett av flera sätt att hitta lycka. Att hjälpa andra är en av de mest givande förnimmelserna som finns. Att hjälpa andra att resa sig upp kommer att ge andra människor lycka och nya möjligheter. Hjärtats investering är något som aldrig går förlorat. Det finns många som tycker att detta är fel eftersom man så ofta stöter på besvikelser. Men goda människor förstår också att man kan sätta gränser och säga stopp ifall det behövs. Ambitionen är att »psykologi-folkbilda« människor. Och det gör hon i tjugofem avsnitt om allt från ångest, depression och sexuella övergrepp till vart man kan vända sig för stöd och hur ett samtal med en psykolog kan se ut. ... Sådant värmer verkligen. Jag drivs av vetskapen om att min relativt lilla insats kan hjälpa människor ... Gå en kurs i psykologi - du får kunskaper som kan förändra dig och ge dig ett rikare liv. Lär dig verktygen och teorierna bakom att hjälpa andra och dig själv. När du bättre kan förstå och tolka människors tankar och beteenden utvecklar du också din förståelse för dig själv och andra. Programmet Psykologi – inriktning idrott och motion vid Högskolan i Halmstad är unikt i Norden. Här kombinerar du en utbildning i psykologi med kunskap om idrott, motion, ledarskap, prestation, motivation, livsstil och välbefinnande. Utbildningen ger dig kompetens att hjälpa människor att prestera, må bra och utvecklas. Psykologi är läran om människans beteende, tankar, känslor och samspel med andra människor. En psykolog har gått det fem år långa psykologprogrammet vilket ger en magisterexamen i psykologi, och därefter gjort ett års praktik för legitimation. Bara den som är legitimerad psykolog får kalla sig psykolog.

Hur kan man gå från vänster till att bli Sverigedemokrat på tiktok utav något man själv skrev? 😂

2020.02.28 04:13 sebbemorran Hur kan man gå från vänster till att bli Sverigedemokrat på tiktok utav något man själv skrev? 😂

Oj, helt ärligt gick jag nyss ifrån att vara helt vänster inom politik till att kanske vara Sverigedemokrat medans jag va inne på tiktok och insåg vilka jag nyss förklarade när jag pratade om framtid jag önskar för Sverige.. Livet är intressant ibland 😂🤔
Video va bara utav en grabb som lämnade in sitt skal istället för telefonen. (Hjärnan gick åt något helt annat)
Om du inte orkar läsa allt så började jag inse att jag möjligtvis är SDare tre sista kommentarerna.
Det jag skrev i kommentarsfältet:
  • Va ganska skönt att gå förr när lärarna inte tog telefoner och rekommenderade elever att lyssna på musik om det hjälpte att studera bättre.
  • Men detta va självklart innan barn fick idéer som att filma sig själv skriva och kasta en penna på läraren för 10 likes på tiktok..
  • Även förstår jag varför barn nuförtiden har slutat försöka och har roligt istället.
  • Då dom 'flesta' utav personerna som ska hjälpa barnen e äldre människor som levt ett ganska elr väldigt bra liv i en helt annan generation..
  • Helt enkelt omöjligt att hjälpa barnen dom pratar med när den ända kunskapen är det dom studerat 15år sen i en helt annan tid innan barnen ens föddes.
  • Sen hoppas på att att barnen ska öppna upp och prata med någon som inte vet vad dom går egenom på en personlig nivå..
  • Ändå är det dom som fortsätter leva på en bra lön och bara behöver träffa samma barn kanske en gång i veckan..
  • Tills barnet ger upp och blir matad droger som "ibland" får dom att inte må lika dåligt men även inte låter dom känna äkta lycka.
  • Medans personerna som träffar barnen varje dag, faktiskt bryr sig och lär känna barnen på en personlig nivå sitter på en rakt av skit lön.
  • Blev lite skrivet, men gör mig bara arg varje gång jag tänker på de.. Då jag själv mådde dåligt som mindre och trodde bara jag va mes då inget hjälpte
  • Men antar att de är så det alltid kommer vara tills personerna som styr inte längre är gamla rika folk som åker hem till villan med sin fina nya bil🤡
  • Då de ända staten ser är att psykologer hjälper andra äldre folk så det måste bara vara fel på barnen..
  • Så har de fungerat väldigt länge nu.. Rösta ledare som bryr sig om sitt folk, Sveriges ungdom/framtid mer än pengar och vill investera mer i de..
  • Vill inte gå den vägen, men dom som vill hjälpa sitt egna folk innan dom börjar försöka hjälpa alla som behöver hjälp utanför landet..
  • Hjälp invånarna ni redan har, sen kan ni börja planera att försöka hjälpa andra..
Om jag inte tänker helt fel så har jag för mig att detta är exakt vad Sverigedemokraterna står för.. Elr?
submitted by sebbemorran to sverigedemokraterna [link] [comments]


2019.10.10 22:16 HippySpirit Dilemma utbildningsval

Hej, jag har snart i tre år efter att ha gått ut naturvetenskap på gymnasiet suttit och gjort nästintill ingenting förutom att försöka ta reda på vad jag ska göra när jag växer upp.
De utbildningar som jag har tänkt mest på är Civilingenjör IT/Fysik , Psykologi, men även läkare (troligast st-psykiatri om det skulle hända). Vill snabbt tillägga att jag var musikgalen när jag var liten, lyssnade och spelade jätte mycket, men ungefär i början av gymnasiet har jag mest suttit och spelat dator som den troligen mentalt skadade person jag har blivit (inte för att det är något fel med datorspel men i denna mängd är det definitivt).
Att välja civilingenjör låter bra på papper men när jag väl kom in en gång på IT så klarade jag mig en knapp månad innan jag kände hur meningslöst och tråkigt allt vi gjorde var. Det som lockar är att man kan få många olika jobb och tjäna mycket pengar och att kunna programmera/rymdfysik även om när jag provat inte fastnat för det.
Jag gick en termin psykologi och det var definitivt intressanta ämnen, men när jag gjorde kursen så pluggade jag inte mycket och kände mest att jag satt och pendlade på tåg fram och tillbaka till universitetet varje dag. Dessutom är lönen inte den bästa för en 5 års utbildning och arbetet man gör känns oklart och möjligen enformigt men meningsfullt att få hjälpa folk och förstå hur hjärnan fungerar. Jag kanske har fel tolkning av detta men det är så det känns.
När det kommer till läkare så är det första jag ser lönen, sedan att få hjälpa folk och ha ett meningsfullt jobb. Med psykiatrisk inriktning tänker jag att man får både läkar-delen och psykolog-delen men troligen så lär sig inte psykiater samma saker som psykologer heller. Inte utifrån det jag har läst iallafall. Dessutom har jag aldrig haft något större intresse för människokroppen, biologi eller kemi, men jag kan tillägga att jag är öppen till att bli intresserad möjligen då jag hade väldigt dåliga lärare i både biologi och kemi. Den biologin som vi läste under psykologin var mycket intressant det är dock troligen inte samma typ av biologi som läkare läser.
Sedan har jag som sagt vart musikintresserad sen liten, men att slå igenom med musik när jag inte ens producerar eller spelar mycket alls längre känns som en förvirrande dröm som präglar mitt vägval.
Jag vet att många säger att pengar inte är allt, men vill man leva ett gott liv så hjälper pengar på många sätt, kunna köpa bil snabbt, hus, betala studielån, åka på semester o.s.v. Så det jag har kommit fram till som många andra troligtvis är att hitta en balans mellan, ett meningsfullt jobb som man samtidigt tycker är intressant och som har en lön som tillåter att man kan unna sig något extra (och gärna mycket fritid). I min hjärna så handlar allt om att tjäna tillräckligt med pengar så att man kan ta pension tidigt och hålla på med musik sen, för en musik utbildning lär ju knappast leda i något spår som jag är intresserad av. Det är kaos i hjärnan och att sitta hemma o inte göra någonting alls blir man inte mer hoppfull av. Just nu har jag inte heller betygen eller HP för att komma in på Läkare/psykologprogrammet då jag som sagt mest satt och spelade spel i gymnasiet, men med motivation så är jag övertygad om att kunna plugga upp mina HP.
Finns det några med erfarenhet inom någon av dessa utbildningayrken som kan berätta hur de ser på det hela? Hur hittar man rätt linje? Vilken ska jag välja? Vad jag än kollar på känner jag att jag förlorar någonting i de andra utbildningarna (främst psykologi och civilingenjör).
Har funderat på att bli antingen jet eller helikopterpilot i försvarsmakten också men är för fet för det just nu.
Hur hittar man motivation till att göra något av dessa?
submitted by HippySpirit to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.13 16:12 TaoQingHsu (Kapitel 9) En kort tala om Skriften av fyrtiotvå kapitlen Sagt av Buddha

Shilin MRT Station, Taipei, Taiwan
Medförfattare i tiden för Eastern Han Dynasty, Kina ( AD 25-200): Kasyapa Matanga och Zhu Falan (som översatte den här skriften från sanskrit till kinesiska.)
Översättare i modern tid (AD2018: Tao Qing Hsu (som översatte den nämnda skriften från kinesiska till engelska.)
Lärare och författare för att förklara den nämnda skriften: Tao Qing Hsu
Kapitel 9: Återgå till roten och förstå Dao
Buddhaen sade, "Tao är mycket svår att förstå, och i stor utsträckning hör och tycker om Dao. lyda vår egen strävan och behålla Dao, så är Dao väldigt stor. "
Dao är Tao, som transliteras från kinesisk karaktär; dess ursprungliga betydelse är vägen, vägen och vägen.Då utvidgas betydelsen av Dao i större utsträckning och dess innebörd har blivit bredare med förändringen av tid och rum, såsom att prata, säga, metod, lag, doktrin, moral, skicklighet, förmåga och tankesystem av religion eller utbildning. Tankesystemet för religion eller utbildning innefattar de ovan nämnda betydelserna.
I historien, i krigstid i Kina, litteraturen, stipendiet, intellektuella och några av dem i avskildhet tycktes de studera och prata om Dao och några av dem skulle lägga vad de har studerat om Dao i praktiken. Sedan slöt de begreppen och skapade sin egen grupp för att lära sina lärjungar. Sådan situation inträffar också i antika Indien, på Buddha Siddharthas tid. I modern tid, särskilt under de senaste 300 åren, finns det också olika begrepp eller dogmer som skapas.
Många koncept eller dogmer skapas från det gamla till det moderna. Men det betyder inte att begreppen i sig är rätt eller felaktiga. Problemet är hur det appliceras ordentligt av människan och att gynna andra. Så, några begrepp eller dogma är någon slags Dao. Men för det mesta tror vi att Dao är lutad mot det positiva konceptet som kan gynna människor och få människor att leva ett bra liv, inklusive i material och mentala områden.
Varje begrepp eller doktrin i sig har sina egna fördelar och nackdelar. Men, hur avgränsar vi det? I något koncept eller en doktrin kan en fördel vara en nackdel för andra. Och en viss nackdel att tänka kan vara en fördel för andra. Det är fördelen vad du har tänkt eller läran är fördelen att du kan vara nackdelen för oss.
Det finns mer än ett hundra teorier, begrepp, principer, dogmer eller doktriner i det antika Kina, än mindre i Indien, i Europa eller på andra ställen. De som nämnts ovan är en slags Dao. Trots att en person som har en anda att lära sig motivation och har lärt sig mycket kunskap är det helt enkelt omöjligt för honom att förstå alla, än mindre några begrepp kan aldrig höras eller ses av människor, såsom det här skriften. Att ha kunskap om Dao är en sak; Att lägga kunskapen om Dao i praktiken är en annan.
I kapitel 2 hade Buddha definierat Dao för sina lärjungar.
Buddhaen sade: "De som går ut ur familjen blir Sramana , avskräcka lusten, avlägsna kärleken, känna igen källan till sitt eget hjärta, nå Buddhas djupaste princip, realisera lagen om att inte göra, ingenting har uppnåtts inuti, inget har krävts utanför, för att inte fästa tao i hjärtat, inte samla karma, har inga tankar, har nöje, icke-praktiserande, icke-bevisande, inte att uppleva successiva nivåer, men når sitt allra högsta tillstånd, kallas Dao. "
Sådan Dao är också lämplig för alla människor. Men det är svårt för de flesta att förstå, än mindre att öva det. För de flesta tror de att sådan Dao inte är användbar för sitt liv. Men om du kunde förstå det djupt, skulle du kunna se att det är mycket användbart för vårt liv, även om vi inte är Buddhas lärjungar. Om du är intresserad av innehållet i kapitel 2 som jag hade förklarat kan du hitta här (Kapitel 2) En kortfattad prat om Skriften av fyrtio två kapitel som sagt av Buddha .
"Omfattande att höra och gilla Dao är Dao verkligen svår att förstå. "Här betyder den första Dao en hel del doktrin. Den andra Dao betyder Dao som förklaras av Buddha. Det betyder också att det inte skulle hjälpa oss att specialisera oss i sanningen, om vi i stor utsträckning hör och gillar en hel del doktrin. Men jag tror att det skulle hjälpa oss att öppna vårt sinne och öka vår kunskap. Och det hjälper oss också att döma och välja vilken typ av lärdom som passar oss.
Alla Buddhas läror inkluderar filosofi, psykologi, etik, medicin, sociologi, ekonomi, vetenskap, fysik och politik. Om vi ​​allmänt involverade sådan kunskap, och vi har det grundläggande begreppet buddhism, skulle vi finna det. Naturligtvis är buddhismen inte klassificerad i de respektive akademiska. Buddhismen används inte för att undersöka i någon akademisk, men för att undersöka till vårt inre hjärta och öva det i vårt verkliga liv. Då skulle vi upptäcka att sanningen är i vårt hjärta, inte från någon akademisk forskning, och inte heller från någon utomordentlig högsta Ande. Det är sanningen som Buddha vill att vi ska veta.
När vi saknar kunskap och är så okunniga, är vi lätta att begränsa oss till och bifogar en doktrin, särskilt de personer som är fattiga och är förtryckta av livets tryck. För dem är Dao som förklaras av Buddha nästan värdelös.
I historien finns det hela tiden alltid människor att använda läran om vad de tycker är det rätt, att använda det som sin tro och använda den militära makten eller det andra sättet att tvinga andra människor att lyda sin doktrin. Ju värre är att de begränsar den andra läran som ska överföras och förtrycka eller döda de människor som utövar dessa doktriner.
Ur historien kan vi konstatera att buddhismen i början accepteras av de personer som är mer utbildade, äger mer kunskap och är i hög status, såsom kejsaren eller premiärministern. Vanliga människor har knappt chansen att höra eller läsa Skriften av fyrtio-två kapitel som sagt av Buddha, förutom att vara en buddhistisk munk eller non. De flesta vet bara att be Buddha att välsigna dem för att ha ett gott och fredligt liv. Men de vet inte, att ha ett gott och fredligt liv är baserat på vad de gör med medkänsla och visdom och i kunskap.Därför betraktades buddhismen någonsin som blind tro. Lyckligtvis skyddar dessa ädla personer buddhismen.
Så, sade Buddha: "Omfattande att höra och tycka om Dao, är Dao verkligen svår att förstå." Med ett ord betyder det att vi kunde förstå sanningen, bara när vi djupt inser Dao och sätter den i praktiken .
Buddhaen sade: "Att lyda vår egen strävan och behålla Dao, sådan Dao är väldigt stor." Även om dessa ord sägs till Buddhas lärjungar, är det också bra för oss. Vi kanske är nyfiken på vad strävan efter Buddhas lärjungar är, och varför Buddha hade sagt det.
I den djupa kontemplationen under Bodhi-trädet hade Buddha uppfattat att det finns tre sorters uppenbara varelser om sin rot av visdom. Han hade klassificerat dem som högre rot, mellanliggande rot och lägre rot i visdom. Varför kallas det för visdomens rot? Roten av visdom kunde bära frukterna av Buddha. Och han hade också använt behållaren som en metafor för att beskriva hur graden är att de uppenbara varelserna kan acceptera Buddhas undervisning, och hur graden är att de kan nå målet. Han hade också klassificerat den som stor behållare, mellanbehållare och liten behållare.
Om människor jämförs och beskrivs som den stora behållaren betyder det att sådana människor kan acceptera den djupa doktrinen som sagt av Buddha. Tvärtom, om människor jämförs och beskrivs som den lilla behållaren, betyder det att sådana människor inte kunde acceptera den djupa läran och bara kunde acceptera den förenklade läran.
Så vi kopplar ordet " root" och "container" till "root-container". Vi kan förklara det som att behållaren kunde lagra roten; den stora behållaren kunde hålla den stora roten; den lilla behållaren kunde bara hålla den lilla roten av visdom. Buddha hade sedan klassificerat kända varelser som stor rotbehållare, vilket betyder att den har den stora visdomen; medelrotsbehållare, vilket innebär att den har mellanliggande visdom; och liten rotbehållare, vilket betyder att den bara har den lilla visdomen.
Oavsett visdom är stor eller liten, den är inte relaterad till akademisk erfarenhet, social status, ålder, IQ och analfabetism. Så det är mycket viktigt att ge upp fördomar och begränsningar som kommer från något koncept.
De som är fattiga har ingen chans att acceptera Buddhas undervisning. vet du hur många de är i världen? De är mer än hälften av världens befolkning. Så, om du någonsin har läst The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha, är du verkligen lycklig och lycklig. Varför? Först kan du vara i rikedom så att du kan använda smarttelefonen eller datorn för att läsa detta kapitel. För det andra kan du vara hälsosam så du har energi att läsa detta kapitel. För det tredje har du tid och hjärna att studera detta kapitel. Var positivt tänkande är alltid bra för livet.
Nu återvänder vi tillbaka till frågan vad ambitionen för Buddhas lärjungar är. Vet du hur många lärjungar det finns? Enligt rekorden i historien finns det 2500 lärjungar att följa Buddha. Som vi nämnde ovan, är Buddhas lärjungar klassificerade som stor rotbehållare, mellanrotbehållare och liten rotbehållare.
Så, i enlighet med skillnaden mellan rotbehållare, vad Buddha hade lärt dem är också annorlunda. Det finns ett ordstäv, "Undervisning i enlighet med studentens lämplighet". Buddhas undervisning är mycket upplyst, det är Q & A, och det finns många "varför" eller "av vad orsaken och villkoret" kommer från utfrågningen av lärjungar. Om du någonsin har läst något skrift i buddhismen skulle du hitta det.
Naturligtvis, beroende på rotbehållarens skillnad, handlar det om den djupa frågan eller den grunda frågan, så deras strävanden är olika. Vad är skillnaden i deras önskemål?
De som är små rotbehållare kan inte förstå vad Buddha hade lärt sig, men åtminstone kan noggrant inte göra några misstag, bara be om att inte gå till helvete och önskar att det efter att ha dött, är bättre att ha chansen att gå till himlen eller det rena landet skapat av Buddha Amitabha . Där har de fortfarande chansen att acceptera Buddhas undervisning och att lära Buddha.
De som är medelrotsbehållare kunde inte inse den riktiga Dao som Buddha sade, skulle kunna upplysas lite och sätta den i praktiken i livet ibland, men inte helt. De lydar också förordningarna och gör vidare det goda, för att rädda kända varelser för att befria från lidande. De kunde också lära och förklara vad Buddha hade lärt sig, men bara enligt orden att förklara betydelsen, inte från deras verkliga övning och inte heller från deras personliga upplysning. Trots detta har de velat bli Buddha i det framtida livet och att gå till det rena landet som skapats av Buddha efter att de dör.
De som är stora rotbehållare skulle kunna realisera den verkliga Dao som sagt av Buddha, kunde upplysas och sätta den i praktiken i det verkliga livet. De kunde undervisa och förklara vad Buddha hade lärt sig baserat på deras verkliga övning och deras personliga upplysning. Vad de lärde sig är mycket levande och inte begränsas till orden. Dessutom är det mycket möjligt för dem att uppnå Buddhahood, att bli Buddha, i nuvarande liv. De skulle skapa det rena landet i sig själva. Var ska de gå efter deras döende? Bara vara där.
Dessa tre slags personer har en gemensam grund, det vill säga deras tankar har blivit inspirerade av Buddha och de har sålunda önskat att uppnå Buddhahood, att bli Buddha, i framtiden. Detta är den första och väldigt viktiga ambitionen som har följts. På grundval kunde de lära sig Buddha och acceptera vad Buddha hade lärt sig, och därmed behålla Dao. Att hålla Dao för att bli Buddha är deras slutliga mål. Varför är det väldigt grand? All Buddha-lagen är fullständigt förstådd och uppnådd, och all dygd är högtidlig, efter att ha blivit Buddha. Det är därför som sådan Dao är väldigt stor för dem.
Då kanske vi har en fråga. Vad är Buddha-lagen? I allmänhet innefattar buddahoven allt, det positiva och det negativa, och om det är positivt eller negativt som bedöms av människan subjektiv medvetenhet. Men i begreppet Buddha-lag kan de avgränsade sakerna ibland brytas, för faktum kan inte vara vad vi har sett och vad vi har tänkt.
Om vi ​​kan tillämpa Buddha-lagen ordentligt med vår visdom i vårt liv, kan det göra livet vårt levande och leva bra. Men om vi inte kunde tillämpa Buddha-lagen ordentligt, kan vi "dö" i Buddha-lagen, vilket betyder ingen elasticitet och ingen skapelse i vårt liv.
Så vi har förstått att huruvida en sådan Dao är väldigt stor eller inte, är inte oroad över andra, inte heller bekymrad över dig och jag, men orolig över den person som har önskat att uppnå Buddhahood, att bli Buddha.
Som tidigare nämnts är Buddha ett substantivt substantiv som ges av människor. Det betyder ett tillstånd av tomhet och icke-tomhet, som inkluderar freden, visdom, medkänsla och själen av vänlighet. English: (Chapter 9) A Brief Talk about The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha
Om du tycker att den här artikeln är bra för människor, var god och dela den med dina vänner.
Med ditt stöd och donation skulle det göra världen bättre.
https://sweden-bvlwu.blogspot.com/2018/12/kapitel-9-en-kort-tala-om-skriften-av.html
submitted by TaoQingHsu to u/TaoQingHsu [link] [comments]


2018.09.29 09:27 Son_Is_That_You Kan jag göra något mer juridiskt?

I sommar har jag tagit många juridiska strider emot sjukvården, IVO, försäkringskassan och min arbetsgivare. Nu har känslorna kommit ikapp och jag känner mig väldigt mentalt dränerad. Kan jag göra något mer, anmälningar eller så? Är fullt medveten om att allt detta är lite overkill, med tanke på att jag lider av en depression. Men... Jag har alltid varit den som vill hjälpa och förbättra saker. Är ju knappast ensam om att bli behandlad så här. Vill inte vara den gode medborgaren som bara sitter hemma och svär. "Har man inte anmält/rapporterat något så har det inte hänt." Så känner jag.
Förra året hade jag självmordstankar. Bestämde ett datum då jag skulle begå självmord. Fick remiss till vuxenpsyk, från vårdcentral, där jag berättade till en psykolog att datumet var ca en månad framåt. Fick gå hem efter samtalet bara. På vårdcentralen igen fick jag antidepressiva utskrivet. Läkaren ville ej lägga in mig i förrebyggande syfte, utan sade att vi fick hålla kontakten och se vad som skulle göras när datumet närmade sig. Blev remitterad till en "akut" psykolog som jag fick träffa fem (?) gånger. En morgon vaknade jag och kom på att, det var ju dagen innan jag skulle ha tagit mitt liv. Hur fan missar man något sådant? Var väldigt stressad den perioden pga mycket jobb och så. Hade mixade känslor... Dagarna gick och ilskan hann ikapp. Ingen jävel hade haft kontakt med mig. Klagade på vårdcentralen och frågade vad fan läkaren höll på med. Via patientnämnden sade läkaren att det var mitt ansvar att kontakta vårdcentralen för hjälp. Klagade till IVO som sade att de ej behöver ta sig an klagomål som mitt. Överklagade några gånger. Klagade sedan till förvaltningsrätten, som inte ville göra något, pga att mitt klagomål inte föll under deras paragrafer, för vilka typer av klagomål de tar sig an. Överklagade till kammarrätten som sade samma sak. De tar sig inte an dessa typer av klagomål. Gick till förvaltningsrätten där jag satt och fick prata med en jurist. Jag brast ihop och började skaka och gråta. Juristen gav mig papper och ursäktade att de inte kunde göra något. Fick tipset att fortsätta överklaga på IVO, vilket jag inte orkar... Har klagat till LÖF (ansökt om ekonomisk ersättning) som har startat en utredning. Vad mer kan jag göra?
Har varit sjukskriven i sommar. Ansökte om sjukpenning hos försäkringskassan (FK) som genast började sega med processen. De sa att jag inte var registrerad, vilket kunde ta uppemot fem månader att göra. Förra året flyttade jag hem igen. Bodde utomlands i några år och hade avregistrerat mig hos FK. Jag sade att när jag flyttade hem igen så folkbokförde jag mig hos skatteverket (SV). När jag gick till SV frågade jag om jag behövde göra något mer, tex gå till FK och skriva in mig. Nej sade SV. Vid folkbokföring skulle SV skicka brev om detta till FK, som i sin tur skulle skriva in mig i deras system. FK sade att detta inte stämde. Jag ringde SV som sade att FK svamlade och hade gjort fel. Efter många samtal hos FK fick jag tillslut min sjukpenning efter ca fyra månader. Utbetalningen, klumpsumman, betalades sista veckan under min sjukskrivning. Jag anmälde FK till en justitieombudsman. Har inte hört något om denna process. Kan jag göra något mer?
Jag blev sjukskriven för att jag har jobbat alldeles för mycket och intensivt. Min arbetsgivare har brutit mot arbetstidslagen, och andra lagar från arbetsmiljöverket. Blev tvingad till brutal övertid en dag och kollapsade på jobbet. Har haft kontakt med arbetsgivaren och facket om detta, samt om missförhållanden på min arbetsplats. Fick träffa ett skyddsombud som hade möten med mig och chefen. Skyddsombudet ställde inga krav till chefen utan väntade bara på att chefen skulle börja sköta sig. Min psykiska ohälsa blev sämre. Har nu haft kontakt med flera ombudsmän och ledningen för min region på facket. De har ställt krav till chefen om förbättringar. Dock har chefen fortsatt att missköta sig. Har klagat till ledningen hos arbetsgivaren, och även anmält dem till arbetsmiljöverket. Har sagt till facket att när mitt ärende läggs ner kommer jag klaga till deras förbundskontor. Kan inte göra något så länge jag fortfarande har ett pågående ärende, enligt dem själva. Vad mer kan jag göra? Hur anmäler man ett fackförbund? Går det ens?
submitted by Son_Is_That_You to sweden [link] [comments]


2018.05.30 13:54 MidasTheTart Tips/Råd om att hjälpa person med Parkinsonism att kunna skriva på tangentbord/använda en dikteringsprogram som hjälpmedel?

Det är så att jag har en äldre bekant som lider av Parkinsonism. Han har tidigare, innan symptomen av sjukdomen blivit allvarligare undervisat som professor i psykologi på Universitet, forskat, och skrivit kursliteratur för Kriminologi. Problemet är att han inte längre med sin Parkinsonism inte längre kan använda ett vanligt tangentbord "effektivt". Mödan att behöva fokusera på att inte bara få en bokstav rätt, utan att darrhäntheten trycker ned en fel, eller tre, leder till en takt där skrivandet blir en orimlighet. Dock tror jag att det skulle vara bra för honom att faktiskt skriva vidare på sitt projekt, eftersom att han behöver något att göra, då det akademiska sitter i hans bakstomme.
Det jag skulle vilja fråga er på Reddit om, är om ni vet om det finns någon typ av teknologiskt hjälpmedel som kan hjälpa honom med just det här problemet? De två idéer jag har haft för att bemöta problemet, är först, att prova hur väl en dikteringsapp/program kan transkribera det talade ordet till text. Den andra idén jag har tittat som ett hjälpmedel är på tangentbord med "skydd->Keyguards" som är något som verkar hjälpsamt för personer med tremors. Jag vet dock iNte hur mycket det här hjälper, vilket märke som är bäst, så jag tänkte vända mig hit för att se om någon skulle kunna ge mig lite råd på huOM jag kan underlätta det för att honom skriva med parkinsonism.
Jag ställer frågan här eftersom att jag ringt till de tre olika parkinsons hjälpcenter som jag hittat utan att få ett svar på 1) om det finns ett bra diktafon/dikterings program för svenskt tal till skrift, och, hurvida ett tangentbord med "Key guards" är något som gör skrivande på tangentbord mycket bättre?
submitted by MidasTheTart to sweden [link] [comments]


2018.04.01 15:45 BurntNotVaped [Seriös] Var söka hjälp vid panikångest (åt anhörig)?

Min bror har haft depression och ångest (och på sistånde även tvångstankar) sedan pappa dog av cancer för några år sedan. Stundtals har han verkat må (relativt) bra, men på senaste tiden har det gått brant ut utför. Igår grät han och och ville bli inlagd på psyket. Han har fått ångestdämpande, men hans ångest låter honom inte äta tabletterna då en av biverkningarna (<1/1000) är cancer.
Han har dåliga erfarenheter av akutmottagningen på vårdcentralen (och det har jag med), så han vill inte till psykakuten, för han tror inte de kommer ta sig tid emd honom.
Jag vill hjälpa, men vet inte i vilken ände jag ska börja i. Ni som har erfarenhet av liknande situationer, era råd skulle vara otroligt uppskattade.
Är psykakuten ett alternativ? Vad kan man vänta sig där?
Jag vet inte om det är en poäng att träffa vårdcentralens psykiatriker, då han redan har ångestdämpande, problemet är att han inte kan med att äta dem. Men de kanske kan hjälpa även med sånt?
Han behöver snacka med psykolog oavsett. Återigen antar jag att vårdcentralen är utesluten, pga resursbrist och väntetider, så vi får vända oss privat. Vissa privata är anslutna till landstinget och då gäller högkostnadsskydd, medan andra inte är det. Med tanke på skillnaden i kostnad, är det stor skillnad i kvalitet och väntetider på dessa alternativen?
submitted by BurntNotVaped to sweden [link] [comments]


2015.12.02 07:24 bustlingbager Hur sprider man forskning/evidence baserad syn på cannabis och andra droger?

Hur jag förändrade mina ideer
För några år sedan hade jag idéer som "cannabis kan leda till haschpsychos och yxmord", MDMA & LSD är mycket farligare än alkohol. Bästa lösningen är att förbjuda "farliga droger"etc. Hade ett berusat argument där motparten hävdade att så inte var fallet. Dagen efter så jag googla på "relative harm of drugs". Det först jag fan var Professor David Nutts studie Drug harms in the UK: a multicriteria decision analysis . Vilken hade noll korrelation med det jag trodde jag visste. Hade en kort Crisis of faith varefter jag insåg att jag behövde läsa på vad den forskning på område sa. Har som ambition att mina åsikter är baserade på bevis och forskning.
Attackera basen av "korthuset av antaganden"
Om vi tänker på åsikter som ett korthus så kan man tänka att politisk åtgärder är i toppen, vilka är underbyggda av andra idéeantaganden, som är underbyggda av andra idéer. Ofta blandar folk ihop sina identiteteegon med deras politisk ideologi vilket gör det extremt svårt att ändra på idéer, de underliggande antaganden kan vara lättare att ändra med hjälp av ny forsknings baserad information, om tillräckligt många av de grundläggande antagandena försvinneförändras så faller Korthuset.
Sokratisk utfrågning & grafer
Även om det kan verka konstigt så är jag av åsikten att man ska undvika att diskutera på det politiska planet innan man försökt diskutera de underliggande antaganden. För att undvika tävlings inriktad argumentation och "cached thoughts" så är det bättre att använda Sokratisk utfrågning, skapa en atmosfär av att försöka gemensamt förstå hur något fungerar (undvika att säga: så här är det), hjälp folk att börja fundear och ifrågsätta. Det finns forskning som kommit fram till att grafer fungerar bättre för att ändra folks idéer än argument. För att bättre kunna hjälpa andra att förändra sina idéer kan det vara värdefullt att förstå hur man ändrar sina egna ideer. Mer underhållande/skönlitterär variant - HPMOR Bok & Podcast.
Frågor
TL;DR
Människor ändrar sällan sina politiska idéer. Om man vill få någon att ändra sinda ideer så är det nog klokt att fokusera på de underliggande antagandena. Det är lättare att förändra någons idéer genom Sokratisk utfrågning: att fråga dem varför de tror var de tror (åsikter är sällan välgrundade). Människor svarar bättre på grafer än på argument, visa folk grafer från t.ex. Drug harms in the UK: a multicriteria decision analysis.
Har ni försökt att förändra andras åsikter? hur har det gått? vad har fungerat? vad har inte fungerat? Vilka antaganden är viktigast att ifrågasätta? Andra ideer och tankar på området?
submitted by bustlingbager to swedents [link] [comments]


2015.11.10 15:14 ttheman Ny gammal idé om skolan

Som alla vet är skolan inte i sitt bästa skick idag speciellt jämfört med skolor runt om i världen, och alla som läst psykologi och pedagogi vet att en väldigt trendig läroteori är vygotskijs sociokulturella teori.
Vygotskijs teori går ut på att för att en individ skall kunna lära sig matematik, språk, etc skall man utgå från saker och ting som individen kännekan relatera till.
Min tanke med detta då är att barnprogram och barnspel är relativt världsliga idag, barnprogram som kommer från Korea visas på tv samtidigt som program från andra länder och visas på cartoon network, Disney channel etc. Dessa program skall inkluderas i lärandet, en väldigt stor procent av barn idag kollar på barnprogram på tv/mobil eller dator och håller sig ofta mer i takt med dess handling samtidigt som trenden oftast brukar genom syra en stor del av klassen att kolla på just detta program.
Självklart menar jag inte att vi skall ha programmen visade i klassrummen, men att när man skall räkna matte kan man räkna med dessa figurer eller tillsammans med vad de nu heter i otecknade barnprogram.
Då utgår man från en socialkulturell serie för att hjälpa barnen att utvecklas. Detta är då i låg/mellanstadiet jag tänker mig och inte hög/gymnasiet även om det säkert går att dra paralleller där.
Om man tar Pokémon som ett exempel, när jag var liten visste jag att det fanns hela 151 Pokémon, man kunde Max ha 6 Pokémon bollar med Pokémon på sig samtidigt, jag visste att man endast fick välja en starter Pokémon utav tre (hur många procent är 1 utav 3?) (är en tredje del lika mycket som 33%?) .
Man pratar väldigt mycket om att läraren i sitt yrke måste vara kreativ för att få barnen att lyssna och vilja lära sig. Jag tror att det är sant, samtidigt som jag tror att lärare måste bli mer aktiva i barnens värld, det finns massor med matematik och språk som cirkulerar runt populära barn spel som är unisexa dessutom minecraft är ett bra exempel.
KORTFATTAT: lärare måste bli mer engagerade i barnens sociokultur de delar med sina klasskamrater och utnyttja det i lärande syfte!
submitted by ttheman to svenskpolitik [link] [comments]


2015.04.18 00:18 EjPorto En uppdatering: Jag skrev för ett tag sedan att jag mådde väldigt psykiskt dåligt och frågade om ni här hade tips och förslag på hur jag kunde gå tillväga. Ville bara tacka er!

Har nu efter en stunds tänkande och diskuterande med människor i min omgivning kommit till skott. Lyckats mana mig till att boka läkartid efter jag hade ännu en ganska så rejäl svacka. Men jag vill tacka alla här för alla tips och åsikter ni hade. Det hjälpte att få se möjligheterna som finns och att allt inte var så hopplöst och att det finns många andra som också mår såhär och klarar sig ur det till sist.
Insåg också hur givande det var att få skriva av sig lite ibland. Hur det kan hjälpa att sätta ord på saker, så startade en slags dagbok/blogg på nätet som jag skriver i när jag känner att jag behöver det. Kanske kan hjälpa andra med. Vad vet jag.
Hoppas nu på läkartiden och remiss till psykolog eller terapeut så jag kan börja processen att ta mig ur den här skiten och läka.
Tack till er och hoppas ni har en grym helg!
submitted by EjPorto to sweden [link] [comments]


2015.03.12 23:00 Anonpsyk Kostnadsfri psykologisk rådgivning!

Hej, Är du i behov av psykologisk rådgivning eller känner att du behöver prata ut om saker med någon? Då har du hittat rätt!
Människan i dagens samhälle stöter dagligen på nya hinder och upplever ofta stress. En simpel metod för att minska upplevelsen av stress och hjälplöshet är att tala ut om det. Jag erbjuder därför kostnadsfri psykologisk rådgivning via facebook till alla, oberoende av kön och ålder. https://www.facebook.com/KostnadsfriPR
Jag studerar på ett av Sveriges främsta universitet och har ett genuint intresse för psykologi, människor och att hjälpa andra. Mitt mål är att kunna bidra till ett friskare samhälle genom att dela med mig av kunskap och erfarenheter.
All information kommer behandlas konfidentiellt!
Tveka inte på att höra av er.
submitted by Anonpsyk to sweden [link] [comments]


2014.11.05 10:08 throwaway_angest Snart på gång att ge upp

Hej
Just nu sitter jag i en otroligt obekvämt situation och söker råd eller hjälp på nåt sätt:
För att behålla det kort, för 2-3 månader sen blev jag sjukskriven för djupt depression &amp;amp;amp; panik ångest, och blev av med mitt jobb (ungefär samtidigt). Jag har inte fått ut mina sista löner ifrån jobbet (slutet av sept och slutet av okt). Unionen &amp;amp;amp; facket är involverad och håller på utreda situationen (sista löner och om jag blev sparkad på ett feläktigt sätt).
Tills dess har jag ingen inkomst. Jag har skickat in min ansökan för sjukpenning och äntligen fått tag i min handläggare på F-kassan. Jag har förklarat för henne min dilemma och hon försöker snabba på processen så mycket som möjligt. Men tyvärr kan hon inte hoppa över vissa regler och min utbetalning kommer nog inte in först måndag den 10:e.
Just nu ligger jag -430 på min bank konto (tack Swedbank för dessa fina övertrassavgifter...) Ingen av mina räkningar har blivit inbetalt (dock har jag ringt och förklarat att jag kan betala allting nästa vecka, så det är positivt iallafall), inte äns min hyra. Jag måste betala in min hyra idag, annars finns det risk att jag blir av med lägenheten. Jag har tagit kontakt med socialen men blev nekad pga min ansökan hos F-kassan m.m.
Om det finns nån som kan tänka sig att hjälpa mig tills måndag/tisdag med min hyra och lite mat pengar, skulle jag bli otroligt tacksam. Jag kan betala tillbaka så snart som min F-kassan utbetalning kommer in på bankkontot. Jag bifogar gärna bevis på min ansökan hos F-kassan, kontakt uppgifter till min handläggare, samt mina personliga kontaktuppgifter och andra bevis via PM om nån kan tänka sig att hjälpa mig.
Jag går hos psykolog och äter anti depressiva. Jag börjar att må bra igen. Det känns inte lika hopplös längre. Men gud vad jag hatar att sitta i en sån sits och jag skäms verkligen att jag måste be om hjälp ifrån andra, men jag vet inte vad jag ska göra annars.
UPDATE: En specielt snälla själ har skickat 200:- för att försöka hjälpa mig och min bankkontot med dessa minus siffror. Tack så hemskt mycket!! Nu sitter jag på -230. Du kommer att få pengarna tillbaka nästa vecka! :)
Jag sa det nånstans I kommentarer men vill också att det ska finnas här: Efter min sjukskrivning går upp kommer jag att starta min egen företag och jobba för mig själv eftersom jag vill inte sitta på social eller aktivitetsstöd tills jag eventuellt hittar någonting. Jag vill ha kontrol och styra mitt eget liv. Jag vill minska ner på kostnader så mycket som möjligt för att göra detta.
submitted by throwaway_angest to sweden [link] [comments]


Psykologi löser inte ångest, psykologi vilseleder. Psykologisk orientering ger dig verktyget! Träffa Aslaug som jobbar som psykolog på en anstalt Professor Ata Ghaderi KRY  Vård för dig, hos dig - Få hjälp av psykolog? Jesper Enander, chefspsykolog på KRY berättar. Så blir du PSYKOLOG - Psykologiprofessor Sven Hemlin Psykologisk orientering - Historien, vetenskapen och frustrationen.

Bästa behandlingen för hjärtat är att hjälpa andra att ...

  1. Psykologi löser inte ångest, psykologi vilseleder. Psykologisk orientering ger dig verktyget!
  2. Träffa Aslaug som jobbar som psykolog på en anstalt
  3. Professor Ata Ghaderi
  4. KRY Vård för dig, hos dig - Få hjälp av psykolog? Jesper Enander, chefspsykolog på KRY berättar.
  5. Så blir du PSYKOLOG - Psykologiprofessor Sven Hemlin
  6. Psykologisk orientering - Historien, vetenskapen och frustrationen.

Professor i klinisk psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap. Klinisk psykologi är det forskningsfält som studerar hur psykologisk kunskap kan tillämpas i bedömning, behandling ... ”Det roligaste med mitt jobb är att träffa klienterna. Att få träffa dem i behandling över så lång tid och lära känna dem så väl, och börja förstå varför de är här.” Vill du ... Anders Tedestrand beskriver historien bakom psykologisk orientering, nuläget och vad som måste till för att hjälpa 100.000-tals lidande människor bara i detta land. Psykologi löser inte ångest, psykologi vilseleder. ... Anders Tedestrand berättar pedagogiskt och med glöd och intensitet vad som måste göras för att hjälpa flertalet av de människor som ... Professor i psykologi Sven Hemlin har forskat om Kreativitet, Innovation och Ledarskap. ... 'Jag vill hjälpa andra att lyckas' - Duration: 2:17. Örebro universitet 2,665 views. 2:17. Language ... psykologi lektion 1 - Psykodynamiskt perspektiv - Duration: 10:57. Jonas Kander 4,543 views. 10:57. Låg självkänsla är roten till mycket ont i våra liv! - Duration: 9:37.